Husprojektet-Från folkskola till drömboende

Senaste inläggen

Av Anna - 6 juni 2017 07:39
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av Anna - 8 januari 2017 12:03
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av Anna - 24 september 2016 19:17

Nikkaluoktasoppa-den lilla lappländska byn som också kallas porten till fjällvärlden har gett namn åt en gudomligt god och lättlagad soppa. Köttfärs, purjolök, vitkål och morötter i en mustig buljong med smak av dijonsenap och tomat. Perfekt nu när hösten nalkas och nästan varje butik lockar med rotfruktsveckor.

Nikkaluoktasoppa 4portioner

500 g köttfärs
lite smör att steka färsen med
en liten purjolök
2 vitlöksklyftor
200 gram vitkål
1morot
ett lagerblad
1 1/2 liter vatten
2 tärningar köttbuljong
ca 2 msk soja (kan uteslutas)
ca 2 msk tomatpuré
ca 2 msk dijonsenap
salt och peppar
ett par kvistar persilja

Fräs färsen i lite smör i en stor kastrull.
Finhacka all lök och strimla vitkålen och moroten fint. Fräs alltsammans mjukt tillsammans med färsen.
Slå över vatten och låt soppan koka upp. Tillsätt buljongtärningar, soja, tomatpuré, lagerblad och senap Prova dig fram gällande mängden tomapuré och senap. Jag föredrar något mer av senapen.
Låt soppan koka i ca 10-15 minuter. Smaka av med salt och peppar.
Toppa med persilja innan servering. Till servering passar även lite gräddfil.

Av Anna - 23 september 2016 21:01

Jag vet egentligen inte när det började men under hösten 2015 kände jag mig allt tröttare och tröttare. I början av december hade jag konstant värk i kroppen och hugg i hjärtat flera gånger om dagen. Elmer sov sällan på nätterna och chansen till återhämtning var minimal. Det var som att gå runt i någon slags dimma utan att vara fullt närvarande. Jag såg framemot det stundande jullovet och hoppades att det skulle ge lite möjlighet till vila. Julaftonskvällen kom vi i säng ganska sent och Elmer vaknade sedan vid midnatt för att sen vara vaken fram till 04.30 När kyrkklockorna började ringa vid 07.00 och Elmer vaknade igen började jag storgråta. Planen var att jag och Elmer skulle ta färjan till fastlandet men jag var helt slut. Bara tanken på att resa med honom själv några timmar var oöverstiglig.. Jag bokade om färjan och åkte till fastlandet dagen efter. Jul- och nyårshelgen förflöt i någon form av töcken med värkande kropp och smärta i bröstet. Jag ställde in träffar med saknade vänner. Orkade bara inte.

Tillbaka på ön igen var det dags för jobb. Jag kände mig tröttare än tröttast. Efter 10 min i klassrummet ville jag bara lägga mig ner och sova. Men när jag väl fick chans till vila så kunde jag ändå inte koppla av. Tankarna gick på högvarv. Minnet började svikta. Jag glömde koder till datorinlogg, bankomatkort och en dag stod jag på parkeringen utanför Coop utan att veta hur jag hade tagit mig dit. Tanken på att ta hand om Elmer efter jobbet de kvällar då Joakim jobbade gav mig panik. Jag hade konstant huvudvärk och var allt annat än närvarande.

I mitten av januari hade vi tid hos en familjeterapeut för att få chans att prata igenom allt som hänt med oss och Elmer. En stund in i samtalet tittar terapeuten på mig och säger. -Jag tycker inte det känns som om du mår riktigt bra. Jag skulle verkligen rekommendera dig att ta kontakt med vården.
Jag slog i från mig tanken. Jag mådde ju hur bra som helst! Lite trött kanske men det är vi väl alla...
När ytterligare nån vecka gott insåg att jag läget inte längre var hållbart. Jag som tidigare älskat att promenera och röra på mig orkade knappt gå några meter.

Med lite pushning från Joakim ringde jag vårdcentralen och fick en tid någon dag senare. En äldre läkare tog emot. Jag berättade om vår situation med Elmers sjukdom, sömnlösa nätter, otaliga läkarbesök och mitt mående. -Alla småbarnsföräldrar skulle nog känna igen sig i din berättelse om trötthet så läkaren men jag kan ge dig 10 dagars sjukskrivning. Då brast jag ut i gråt igen. 10 dagar.... Trodde hon att jag skulle repa mig på 10 dagar? Till slut fick jag 3 veckors sjukskrivningen men jag kände mig arg, ledsen och besviken när jag åkte därifrån.

Samtidigt bestämde jag mig för att om inte vården vill hjälpa mig så får jag väl försöka göra det bästa jag kan av dessa 3 veckor och det skulle bli att göra ingenting eller sånt jag mådde bra av. Jag sov och sov och sov. Tog nån promenad i solskenet, bokade in en massage, simmade och bastade och sov lite till. Men när tre veckor hade gått insåg jag att det inte fanns en chans för mig att jag skulle kunna gå tillbaka till jobbet på heltid igen.

Jag drog mig för att ringa vårdcentralen.Hade ingen lust att träffa den oförstående läkaren igen. Men samtidigt var ett läkarbesök enda utvägen. Ringde vårdcentralen och förklarade läget. Sa att jag inte vill träffa samma läkare igen och lyckades få en tid till en annan läkare samma dag. När jag satt där i väntrummet kände jag mig väldigt nervös. Denna gången hade jag dock tur att träffa en fantastisk läkare som verkligen tog mina symptom på allvar. -Du ska inte jobba! Du är ju helt utmattad! Med din livssituation behöver du ta hand om dig för du ska räcka länge.

Och denna gång rann tårarna igen fast nu av lättnad.

Av Anna - 19 september 2016 19:47

Bloggen var under många år min stora energipåfyllare. Här fick jag dela med mig av pyssel, inredningsidéer och inspireras av likasinnande. Sen kom Elmer och mitt i den kris som då pågick glömde jag bort det som jag mådde bra av. Nu ger jag det en ny chans igen utan prestation och krav.

 


Hösten är här och äppelträd fullkomligt dignar av äpplen detta år, Vi har för första gången mustat vår egna äpplen på det lilla äppelmusteriet i grannsocknen Alva. Riktigt lyckat! Häromdagen testade jag också att göra egna äppelrosor och ett dekorativt och otroligt smarrigt bakverk!


Det är inte svårt att baka äppelrosor, men lite pilligt till och från. Är man noggrann så belönas man med väldigt tjusiga små bakverk att imponera på gästerna med.


Äppelrosor

För ca sex stycken behövs:

Smördeg, köp färdig.

3 stora äpplen

75-100 g mandelmassa

50 g smör

Kanel (mald plus kanelstång)

Kardemumma

 

  • Koka upp en enkel sockerlag på ca en halv liter vatten, knappt 2 dl socker, en kanelstång. Låt den koka minst tio minuter, och låt den sedan gärna stå och dra en timme.
  • Tvätta och dela äpplena i halvor. Skär varje halva i tunna skivor. Putsa bort delarna av kärnhuset där det behövs.
  • Lägg äppelskivorna i en skål med vatten och lite citronsaft om det är äpplen som oxiderar lätt medan du arbetar (annars blir de bruna).
  • Sila av sockerlagen och koka äppelskivorna i den ett par minuter tills de blir mjuka och lätt kan böjas. Låt dem svalna något.
  • Mosa ihop smör, mandelmassa och kanel ca 1 tsk och 1/2 tsk kardemumma.
  • Rulla ut smördegen och kavla den lätt. Mät upp sex remsor, de bör vara minst ca 7 cm. Räcker inte degen, så skär färre
  • Lägg äppelskivor omlott på varje remsa. Lägg dem så tätt det går, det blir finare så.
  • Ta av mandelmassefyllningen och klicka ut längs med äppelskivorna
  • Vik ihop degen.
  • Rulla försiktigt ihop äppelrosorna och sätt dem i en muffinsplåt eller stadiga muffinsformar-
  • Grädda i 200 grader i ca 30 minuter. Kanske lite längre, det beror ju på ugnen.
  • Pudra lite florsocker över och servera som de är eller med lite vaniljsås.

 



Av Anna - 20 mars 2016 10:52

Idag är det nästan på pricken ett år sedan den där grå marsdagen.. Dagen då vi satt nere i det sterila mottagningsrummet på lasarettet och mottog beskedet om vårt livsöde. På sätt och vis var vi förberedda på vad som komma skulle... Efter nästan 8 månaders ständig epilepsi och mängder av blodprover, magnetkameraundersökningar, benmärgsprover och undersökningar som inte visat något började vi förstå att nu fanns liksom bara det värsta kvar. Något genetisk, något obotligt... Ändå kom beskedet som en chock.


De hade hittat en genetisk avvikelse i Elmer X-kromosom som gav honom CDG-syndrom. En extremt ovanlig form dessutom och jag var anlagsbärare. Läkaren sa att CDG påverkar alla kroppens celler och därför ger påverkan på nästan alla organ. Ska han dö nu tänkte jag..... och i den stunden stängde jag också av. Tårarna brände på näthinnan och jag hörde inte längre ett ord av vad läkaren sa om planerade undersökningar eller framtidsutsikter..


Vi åkte hem... Jag googlade... Hittade till socialstyrelsens sida om Ovanliga diagnoser och läste det som fanns att läsa.....


De olika CDG-syndromen beror på fel i en process som kallas glykosylering. 

Störningen i ämnesomsättningen leder till skador i storhjärnan (cerebral atrofi), lillhjärnan och hjärnstammen (olivopontocerebellär atrofi), perifera nerverna, näthinnan, skelettet, levern, könskörtlarna och ofta är även hjärtat, njurarna, bukspottkörteln och sköldkörteln påverkade. Symtomen är mycket varierande i olika åldrar, liksom mellan olika personer med sjukdomen. Ungefär en femtedel av barnen som föds med CDG avlider under de första fem levnadsåren i någon komplikation, som blödning eller organsvikt. 

 

Läsningen kändes kolsvart. Jag grät och grät. Det kändes som en livet tog slut. Vad hade Elmer för framtid? Hur skulle vårat liv se ut? Vad hände med alla drömmar och förhoppningar?  Vad är ett värdigt liv? Varför var det här mitt livsöde? Skulle Elmer tas i från mig så kunde han lika gärna göra det nu. Jag ville inte komma honom nära om han ändå skulle tas ifrån mig sen. Då ville jag hellre göra slut på hans liv nu direkt.


Det var många som i någon form av uppmuntran sa och skrev till mig att Elmer valt oss för att vi var starka nog att klara av det. Men mitt uppe i det trauma som pågick då hade jag svårt att lyfta blicken och förstå. För mig lät det bara som en dum efterkonstruktion. Elmer må ha valt mig men jag kände inte jag att hade valt detta... Jag var värd ett friskt barn... Jag kände mig provocerad, arg och besviken på livet. Det var som att befinna sig mitt ute i rivande storm med vare sig land eller lugn i sikte. Vinden piskade och vågorna sköljde över mig. Det kändes som om jag aldrig skulle kunna ta mig upp.


Visst stormar det fortfarande ibland men nu har jag lärt mig parera i vågorna och sjunker inte längre lika djup ner. Idag känner jag framförallt en stor tacksamhet över Elmer. Tacksam för att han lärt mig att vara ödmjuk inför livet och tacksam för att han lärt mig att se det stora i det lilla... Han har lärt mig att förstå vad som egentligen är viktigt och vad jag uppskattar hos människan. Joakim tycker nästan att jag blivit frireligös :)


Jag känner också stor tacksamhet till de människor funnits där för mig. De som osjälviskt tagit sig tid att lyssna, stötta, peppa och vågat fråga. Jag inser också att jag inte själv alltid varit den medmänniska som jag önskat att jag vore för de som mött på livets prövningar. Det är så viktigt och enkelt att bara våga fråga och visa sitt intresse. Vill personen sen inte svara så är det bara att säga pass. Medmänsklighet är verkligen en superkraft.


För ett år sedan trodde jag inte att Elmer någonsin skulle kunna gå. Nu får jag jaga runt en liten illbatting här hemma och jag glädjs över varje litet framsteg han gör! Vi ska fortsätta kämpa tillsammans!


Tack för att just DU finns, Elmer!

 

 

 

Av Anna - 10 januari 2016 12:33

 


Jag märker att ni är många som kikar in här fortfarande trots att jag inte skriver så mycket längre. I höstas hade besök av Gotlands Allehanda som gjorde ett litet reportage om Elmer. Det kändes fint att få dela sig av vår historia och vi har fått mycket respons från både kända och okända personer. Tack till Henrik Radhe för att du ville berätta vår historia och för alla de fina bilderna.

I samband med reportaget gjorde vi också ett litet filmklipp som lades upp på GA:S FB-sida och det fick en enorm spridning.


[Bild]

Av Anna - 7 november 2015 22:03

Senaste månaden har jag vid tre tillfällen nåtts av budet att ett CDG-barn lämnat jordelivet. Tre utav de ungefär femtonhundra drabbade som finns i världen. Nu är det visserligen barn som varit väldigt sjuka redan tidigt i livet men jag kan ändå inte låta bli att känna hur döden flåsar mig i nacken. Det blir så nära och så tydligt att vi lever med ett obotligt sjukt barn. Och eftersom CDG är så ovanligt och sjukdomsgraden varierar så mycket mellan patienterna har vi heller igen prognos att luta oss mot.


Än så länge mår Elmer relativt bra och läkarna har inte hittat några defekter eller avvikelser i hans organ eller blodvärden. Däremot skrämmer den där vidriga epilepsin mig. Just nu har vi väldiga problem med så kallade droppattacker. Det är en väldigt obehaglig typ av kramp. Helt plötsligt är det som att det blir en kortslutning i kroppen och Elmer drar ihop sig på mitten med en väldigt kraft. Sitter han vid bordet brukar både bestik och glas flyga lång i luften. Sitter han på sin hopphäst dunsar han ner i golvet med en smäll.


Jag är livrädd för att krampen ska komma vid fel tillfälle och att han slår tänderna, näsan eller skallen i ett klinkergolv eller en i en bordskant. Det skulle ju verkligen kunna sluta illa. När vi var nere i Franrike tidigare i somras sa en av läkarna där att några (det finns ju bara en handfull) utav barnen med just Elmers variant dött i just epilepsianfall. Den känslan går ibland som en kall il genom kroppen. Jag försöker verkligen att inte leva i katastroftänk för det kommer inte att göra något bättre men det är så svårt att se den man älskar få ont och skada sig. Mellan 15 till 20 gånger per dag får han dessa droppattacker. Det har blivit både fläskläppar, bulor och blåmärken men värst av allt är ändå maktlösheten. Jag kan bara stå vid sidan om och se på hur mitt barn skadar sig och mår dåligt.


Ibland får jag panik över att livet kanske håller att rinna mig ur händerna. Då tänker jag att jag borde ta med Elmer på allt det där som jag ville att han skulle få uppleva. Att jag borde strunta i jobb och måsten och bara göra en massa skoj. Vi kunde åka till Karibien och ligga i en hängmatta hela dagen, speja på valarna efter Nordnorges kust, bada i varma källor på Island eller åka till Grekland och äta så mycket glass så vi storknade. Det är väl det som är livet! 


Hursomhelst är jag extremt tacksam över att jag får vara Elmers mamma. Han har gjort mig till en ödmjukare människa och fått mig att förstå de viktiga värdena i livet. Det gäller verkligen att ta vara på dagen och göra det som man vill och mår bra av. Att skjuta upp saker är bara dumt. Ingen vet vad som händer imorgon.



Presentation

Hej! 

 

Roligt att du hittat hit! Här blandas vardagsliv, pyssel och renovering av vår gamla skola samt tankarna om att leva med ett svårt sjukt barn!

Välkommen!

Vill du synas här?

Vill du kanske sponsra en bloggtävling, synas på min blogg eller bara komma i kontakt med mig så maila på anna@aguesthousegotland.com

A Guesthouse Gotland

    
  

Sommartid driver vi ett mysigt, personligt och rofyllt guesthouse i vår vackra skola! Välkommen att kika in på A Guesthouse Gotland  

Bloglovin

bloglovin

Jag är medlem i Inspirationsfabriken

 

Besöksstatistik

Fina inredningsprylar

Beauty 250x360

Bloggar jag gillar

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2020
>>>

Filmklipp från vårat hem

  Klicka HÄR

Länkar

RSS

Zalando

Matbloggstoppen
Matbloggstoppen

Skapa flashcards